MISS(ta nya)TAG

Man lär av sina misstag sägs det.. Vem har inte hört det förut?
Men vad innebär det egentligen? 

Det känns lättare sagt än gjort. Även som vuxen balanserar jag för att undvika misstag, jag gör noga överväganden innan jag testar - just för att undvika att göra misstag. Det finns flera psykologiska studier som visar att rädslan för misslyckande är ett av de största hindren för personlig framgång.
Jag erkänner villigt att jag är rädd för att göra misstag, att jag inte tar alla chanser jag borde...
Hur ska jag då få eleverna att våga göra misstag?
Om jag själv gör allt för att undvika dem?

Jag hoppas att vi tillsammans kan skapa ett klimat redan i tidig ålder där misstag inte ses som något misslyckande utan istället som MISS(och ta nya)TAG för att lära oss något nytt.

Där misstag sker - där sker lärande. I klassen jag arbetar med idag var starten tuff, de skrattade lätt åt varandras misstag och resultatet av detta var en grupp där få var muntligt aktiva under lektionerna, en del elever kom direkt efter genomgång för att försäkra sig om att det skulle bli rätt. De vågade inte ta egna initiativ. Inlärningen blev begränsad och motivationen uteblev.

Kamratrespons och måluppfyllelse kändes långt bort - i det klimatet var kunskapsinhämtningen begränsad.Vi har fått arbeta aktivt med att skaffa ett klimat där misslyckande är accepterat och ses som en del av lärandet. Jag funderade länge på hur jag skulle introducera detta för eleverna, hur skulle jag få dem att inte bara förstå utan också få känslan av att misslyckande verkligen är accepterat och en del av lärandet? Jag ville ge dem ett konkret exempel på misstag som lett till framgång. Jag tittade på post-it lapparna som används så flitigt i dagens skola...

Morgonens lektion startade med att det satt post-it lappar över hela tavlan och hela dörren... Där fångades elevernas intresse - varför är tavlan och dörren fylld av post-it?

Jag började berättelsen.....

Efter berättelsen hade vi intressanta diskussioner följt av att vi arbetade och arbetar med mycket öppna frågor och arbetsuppgifter som är tolkningsbara för att tillsammans våga utmanas i att det kan ske misstag men att det är en del av lärandet och av  MISS(tar vi nya)TAG!

Klara, färdiga, gå!

Den fantastiska elevgrupp jag har äran att möta just nu har behövt mycket stöd, bekräftelse, struktur och omsorg för att landa i skolarbetet. I början kändes kunskapsinhämtning långt bort, vi startade på en nivå där ett första steg var att få eleverna att tycka om att komma till skolan, känna trygghet i gruppen...

När vi kommit en bit blev det extra viktigt att motivera och tydliggöra arbetet för eleverna. Det var och är en grupp som känner trygghet i att veta vad som förväntas. Hur skulle jag få dem inse vikten av att bli målmedvetna? 

Jag ställde upp eleverna på skolgården, peppade dem till att nu skulle det bli en springtävling! Alla jublade, taggade, hoppade och fokuserade. Spänningen låg i luften - vem ska vinna?! 

Klara.... fääääääärdiga...... gååååååååååååååååååååååå!

Ungarna rusade... vilken fart! Plötsligt stannar några - tittar med stora ögon och flåsar i panik till mig "Men ehy!!!!! Vart ska vi?!? Vart är målet!?! Vi måste börja om!!!"

Jag skrattade.... de förstod inte, de blev frustrerade. Jag samlade gruppen och förklarade... att utan mål blir det svårt att veta vart man ska. Jag beskrev hur deras iver motiverat och trissat varandra, hur de fick fokus och gjorde en kraftansträngning... Att detta bevisar att deras vilja och fokus finns men nu måste de rikta den rätt - mot mål! Målen finns också i klassrummet!

Så introducerade jag mål för eleverna och vi skrattar ofta åt den dagen!

Nästa del i att introducera mål var att få dem reflektera kring vägen dit och att den är individuell. Att skapa en förståelse för att det inte är en tävling mellan varandra utan en utveckling som ska ske för en själv. I denna gruppen krävs enormt individanpassad undervisning då nivåerna och olika förutsättningar spretar stort. 

För att synliggöra detta och skapa diskussion bad jag en elev hålla ut en sopborste. "Här är mål". Fyra elever fick ställa upp en bit bort. Jag viskade till varje elev hur de skulle ta sig till mål. En fick bara krypa, en annan fick ta på mina skor, den tredje fick instruktionen att balansera en bok på huvudet och den fjärde att springa sitt snabbaste.... "Klara, färdiga gå..." Klassen skrattade högt..

Vi fick en fantastisk diskussion med sammanfattningen att alla ska till mål men vi tar oss dit på olika sätt, med olika stöd, utifrån olika förutsättningar, på olika tider - utifrån vem vi är och det är helt okej. Vi gör det tillsammans, med stöd av varandra och lär av varandra.

"Även en långsam häst tar sig i mål......"Citat jag minns från min egen skoltid 

Försteläraren

Jag har nu arbetat som förstelärare i lite mer än en termin. Det är en diskuterad reform och jag kan också förhålla mig kritiskt till vissa delar av den. Bara namnet känns extremt ogenomtänkt, det ger utrymme för en del gliringar. Jag väljer att se mitt uppdrag som en möjlighet att få fördjupa mig i forskning och områden för att sedan omsätta dem till mitt arbete - därefter delge mina kollegor och låta dem plocka det som passar dem.

Under denna termin har jag fått möjlighet att delta i Malmö högskolas nätverk för förstelärare som pågår under tre terminer. Teman för träffarna är:

• Skolutveckling - att driva utvecklingsarbete och utvecklingsprocesser
• Se och förstå undervisning - Hur möta motstånd?
• Gruppdynamik - att leda samtal - Feedback/ återkoppling - Handledning i grupp
• Att vara förändringsanget - Hur inventera utvecklingsbehov? - Hur driva utvecklingsprocesser?  

Det kändes fantastiskt att få möta andra förstelärare, utbyta erfarenheter och diskutera reformen. Det som blev tydligast är hur olika våra uppdrag ser ut. Dessutom hur urvalet gjorts. Några har genomgått tuffa och långa processer med observationer, uppsatser, intervjuer medan andra skickat en ansökan och  blivit antagen på den.

Några har välformulerade uppdrag, mer eller mindre omfattande. Andra har fått uppdraget att de ska fortsätta med sin undervisning eftersom de fått tjänsten pga det arbete som de redan utför. Några handleder kollegor medan andra har roller mer liknande arbetslagsledare. Några nedsättning i tid till uppdraget, andra inte.. Var detta tanken? Att uppdragen skulle utformas olika eller fanns det en gemensam röd tråd som försvann?

Vi funderade mycket över möjligheter, hinder och vilket stöd vi som förstelärare önskar, vi diskuterade i grupper och sammanfattade som nedan:

Jag funderar mycket på hur jag ska kunna mäta och utvärdera mitt uppdrag. Det känns viktigt både för mig själv men också för att synliggöra mitt arbete genom att kunna visa resultat. Hur? I dagens skola stirrar vi oss blinda på att allt ska vara mätbart. Mitt uppdrag innefattar läromiljöer, förhållningssätt och ledarskap. Viktiga framgångsfaktorer men hur kan jag mäta dem? Hur ska förstelärarens roll utvärderas mer rikstäckande? Så olika villkor, så olika förutsättningar. Igen måste vi fundera över, vad är skillnaden som gör skillnaden?

Det bästa jag bär med mig från första träffen är vikten av att ta tid för att inventera behov. Att inte fokusera på görandet först utan ta reda på vilka behov som finns och därefter göra en planering innan görandet tar vid.